Miniporträtt
Martia Afsar  |
| År efter år har tvåbarnsfamiljen Kadkhoda-Afsar väntat på sitt besked om uppehållstillstånd. Får de stanna? Eller inte? Sonen Martia, 15 år, var bara sju år när familjen en söndag morgon år 2015 dök upp i Ansgarskyrkans foajé. Lillasyster Maria skulle strax födas. Deras faster tog med dem till kyrkan, i vetskap om att det fanns ett gott flyktingarbete här. Men Martia har inte fastnat i grubblerier över hur detta ska sluta. Han satsar på sina studier, gymmet och framtiden – och en och annan söndag arbetet bakom videokameran i kyrkan. – Jag prövade också att jobba med texterna, men kameran är det jag helst vill hålla på med. I kyrkan är han även med i Tonår, varje fredagkväll. – Många av dem som är med där har jag känt sedan jag gick i scouterna. Ansgarskyrkan är en väldigt bra kyrka, vi ångrar inte att vi började där. Du känner dig välkommen när du går in i kyrkan. Martia Afsar går i åttan på Önstaskolan och vardagarna fylls med ambitiöst plugg. Han tänker så småningom söka till samhällsprogrammet vid Thorén Business School. – Jag tycker väldigt mycket om so-ämnen – klimat, historia, allt sånt är min grej. Nästa vecka ska vi börja läsa om Kalla kriget. Men följer han även utvecklingen i sitt hemland, iranska Kurdistan? – Nej, jag har inte mycket koll, tänker inte så mycket på det. Men mamma lägger upp en del på Instagram, som jag läser. Den största delen av sitt liv har han ju levt här, betonar han. – Jag har bott här sedan jag var liten. Sverige är mitt hemland. Frågan om vi får stanna eller inte är inget hinder för mig. Jag fortsätter med mitt liv tills de beslutar något. – Jag vill hitta den raka och rena vägen med skola och studier, uppfylla mina mål i livet, och leva ett lyckligt liv tills jag dör. Och då kan förstås även kroppen behöva sitt. Vid vårt möte tackar Martia nej till fika, snart väntar gymmet. Ann Lystedt |
Marianne Jansson 
Marianne Janssons väg in i församlingen började med kålrötter.
Hon hade nyss flyttat från Gävle till Västerås där sonen fanns, och nu hade hon sökt sig till Ansgarskyrkan.
– Ja, det var goda vänner som bjöd med mig för att skala kålrötter till rotmoset vid julmarknaden!
Sedan dess, 1999, har det blivit en rad olika insatser, numera främst vid språkkaféet på tisdagar. Ofta har hon med sig något hembakt till fikat. Kanske påminns hon vid mötet med de unga nyanlända om sina många resor till Betlehem och Betania under 80-talet.
– Jag jobbade vid ett barnhem för arabiska barn med epilepsi, tog med små vävstolar som jag krånglade genom passkontrollen.
Genom projektet ”Four homes of mercy, inom organisationen SIRA, åkte hon under drygt tio års tid till Betania och Betlehem.
Mariannes första hemtrakter låg i Ljusdal i Hälsingland och yrkesvalet verkar ha varit lätt. Hon ville bli sjuksköterska, och vägen gick via folkhögskola till sköterskeutbildning i Gävle, där hon mötte blivande maken Ivan. Han avled för 25 år sedan.
– I skidspåret…
Den livshändelsen och många andra har hon dokumenterat i den egenskrivna memoarboken ”Mitt liv”.
På hennes soffbord, i det ljusa och luftiga vardagsrummet med utsikt åt flera håll, ligger Nobelpristagaren Olga Tokarzcuks tegelstenstunga ”Jakobsböckerna.”
– Ja, det var sonhustrun som gav mig den. Hon skulle läsa den efter mig, men jag har inte börjat ännu…
Frågan är när hon ska hinna det. Våren är snart här, och då väntar den årliga turen söderut.
– Jag har ju ett ställe på Öland, norr om Köpingsvik. Jag sätter potatis varje år i april-maj.
Hittills har hon kört ner själv. Men nu, när hon närmar sig 90, börjar de båda barnen sätta gränser:
– De har sagt ifrån! Men jag kan ju köra kortare sträckor, och vila emellanåt…Och så tillägger Marianne:
– Jag tänker ofta på döden, hur det ska bli. Men tack vare min tro tänker jag att den dag jag faller, då vill jag falla i Guds armar. Och det får jag tro att jag gör – inte för att jag är värd det. Utan av nåd.
Ann Lystedt
– Jag visste hela livet att jag ville ut!
När Kongomissionärerna besökte tioåriga GunMari Lyrenäs hemförsamling tändes lågan. De berättade om sitt liv och visade uppflugna på en lång bänk hur de rodde sig fram genom vattendragen, medan de sjöng roddarvisor.
Klokt nog insåg GunMari att hon först av allt behövde studera, inte minst språk.
– Jag ville ta mig ut i världen och satsade tidigt på språkstudier – tyska i Lindau som 13-åring och senare engelska, när jag jobbade som aupair i en engelsk familj. Och det fanns ingen tid för killar. Nej, blicken var fokuserad mot en yrkesutbildning, som folkskollärare. Och det fick gärna handla om besvärliga barn. Ingen idyll.
– Jag ville ha kamp!
Och kämpa fick hon, bland annat som ansvarig för en grupp besvärliga killar i 11-12-årsåldern.
– Vi hade så roligt! Det blev kvarsittning ibland och de svor när de gick hem men jag hörde att de sa ´hon är dj-igt sträng, men hon tycker om oss!´
GunMari gillade djur och natur och skippade gärna både söndagsskola och gudstjänster för att få komma ut i skogen.
Efter ett par år som lärare inom svensk skola och ett halvårs missionärsutbildning i Bryssel var det dags att söka sig mot ett utlandsuppdrag. Det blev ett lärarjobb i en internatskola i Bandunduprovinsen i Kongo-Kinshasa.
– En fantastisk upplevelse! Och tuff. Jag fick till att börja med ta hand om all idrott i sju klasser… i pojklagen klagade de på träningsvärk, jag hade kört lite för hårt med dem!
Platsen låg 70 mil in i djungeln och nåddes enklast med flyg.
– Jag var så ung och oerfaren, säger GunMari. Och jag blev ganska sliten, jag ägnade nätterna åt att räkna betyg, hade magrat en del och bad senare om tjänstledigt en tid.
Hon var nu i 30-årsåldern och kanske giftasmogen, men:
– Jag ägnade mycket tid åt bön, pratade med Vår Herre, kände inte att det var så bråttom med att bilda familj. Det fick bli som Han ville…
Men hur det nu var så dök Lennart Nilsson upp:
– Jag tyckte nog han var lite för ung och naiv, ler hon. Fem år yngre än mig.
Den känslan gick uppenbarligen över. De vigdes i Betelkapellet i Barkarö, fick tre barn och sex barnbarn. Hon förlorade honom i cancer för några år sedan och saknaden är kännbar.
– Jag önskar att vi hade fått fler år tillsammans…
Mitt i allt uttrycker hon en stor tacksamhet över livet:
– Jag har fått leva under en tid av fred och frihet, med demokrati och jämlikhet, ett utvecklat skolsystem, i ett liberalt samhälle med så många möjligheter. Jag har tackat Gud så många gånger för allt.
Ann Lystedt
Kanske kan en säga att Martin Wikströms tillvaro rymmer två slags kommunikationssystem? Till vardags ser han till att kurirfrakter med gods transporteras till kunder enligt beställning. Han jobbar vid DHL Express och dess IT-avdelning, där det krävs koll på EU:s regler, tullföreskrifter och godsets flöde.
Helgerna, å andra sidan, ger ofta utrymme för de andliga kontaktvägarna. Med bakgrund inom både Pingströrelsen och EFK (Evangeliska Frikyrkan) landade Martin så småningom hos Ansgarsförsamlingen med hustrun Theresia och de två barnen Milo och Knut.
- Tron har jag haft sedan barnsben, den har betytt jättemycket. Jag tog tidigt ett eget beslut att döpa mig, hade positiva erfarenheter av andedop och tungotal.
Martin växte upp inom Pingströrelsen i Västerås, där han fick goda förebilder och gavs förtroende som hemgruppsledare under tonåren. Han gick även en tvåårig pastorsutbildning och var senare en del av en pionjärsatsning i Västerås, understödd av en EFK-församling i Stockholm.
Men jobbet som pastor, med oregelbundna tider, taktade inte så väl med familjesituationen.
Tipset att söka sig till Ansgarskyrkan kom från svägerskan Kristina Granath, som tidigare jobbat här.
– Det kändes rätt och bra att delta i gudstjänsterna, men vi avvaktade en tid innan vi gick med som medlemmar. Vad är en församling rent teologiskt, vad vill man vara en del av?
Det fick ta den tid som behövdes att växa in i sammanhanget, berättar Martin.
- Men vi uppskattar församlingen och Equmeniakyrkan väldigt mycket!
Genom att hustrun Theresia har en kronisk hjärtsjukdom finns dock begränsningar i engagemangskraften.
- Vi har mött en respekt för vår livssituation, blev fint mottagna av pastorerna och välkomnades till en hemgrupp.
Det yngsta barnet kom med i scouterna till en början och den första gudstjänsten Martin sedan fick förtroende att leda var just en scoutgudstjänst. Sedan har det fortsatt.
- Jag har varit nervös och förberett mig noga, men det känns fint att få bidra. I Bibeln står det att Gud älskar en glad givare – och det kan väl också gälla att man ger av sitt engagemang?
Ann Lystedt
När körledaren Elisabeth Odebäck återvänder hem till Uppsala på tisdagkvällarna blir resan en välbehövlig nedvarvningssträcka.
Och då har hon ändå först landat i en stunds eftertanke med musikkompanjonen Alf Rikner.
- Vi plockar undan alla grejer, tar en kopp te och sammanfattar vad som skett under dagen och vad vi kan utveckla ytterligare.
Tisdagarna rymmer både Feelgood-kören på förmiddagarna och den större Sångcompaniet på kvällen – en framgångssaga får en väl kalla det. Redan vid första tillfället våren 2016 strömmade sångsugna i hundratal in till kyrkan.
Parkeringsvakterna prövades hårt, men har utvecklat goda rutiner.
- Vi träffar dem ofta, de peppar oss jättemycket! De och kyrkvärdarna driver det här lika mycket som vi. De är helt avgörande för att skapa gemenskap. Och att det ordnas fika inför sången är så uppskattat.
- Det är viktigt att göra detta tillsammans med en församling, i ett sammanhang som knyter an till sådant en människa behöver, utöver sången.
Tidigare fanns under förmiddagarna även en demenskör, där anhöriga var med och sjöng. Men den upphörde under pandemin.
Tillsammans med Alf Rikner – en musikalisk tusenkonstnär som växlar sömlöst mellan synth och gitarr – stuvar Elisabeth ihop en mycket varierad låtlista inför varje Sångcompanikväll.
- Vi blandar nytt och gammalt, visor och pop. Mestadels sådant folk känner igen. Vår önskan är att deltagarna skall få uppleva sångglädjen tillsammans med andra – vid varje tillfälle.
Feelgood-kören lockar ungefär 50 personer varje gång, en blandad skara av både erfarna och mer ovana körsångare. Tempot är lugnt och fokuset alltså ”må bra”.
Elisabeths vuxna liv har alltid varit mer eller mindre tonsatt, såväl på arbetstid som under fritiden. Hon utbildade sig i sångmetodik redan i 20-årsåldern.
– De senaste 12-15 åren har det blivit på heltid och under perioder har jag sjungit med olika artister och sångare – som Per-Erik Hallin, Carola, Frank och Simon Ådahl…
När Mikael Ericsson, tidigare pastor i Storvreta, skulle börja jobba i Ansgarskyrkan, frågade han Elisabeth om hon kunde ta med sig Alla-kan-sjunga-konceptet till Västerås. Och så blev det alltså.
Det börjar bli allmänt känt att körsång har en dokumenterat god medicinsk inverkan. En deltagare berättade för Elisabeth att hennes läkare frågat henne: ’Och när börjar din kör igen?’
- Jag såg tidigt vad körsång gör med människor – fysiskt och existensiellt, genom gemenskap, berättar Elisabeth. Sången producerar en massa bra hormoner.
Ann Lystedt
Det går ett stråk av målmedvetenhet genom Ibtesams liv. Hon visste redan som tonåring i Syrien att hon ville flytta till Europa en dag.
– Jag längtade till friheten. Jag växte upp i en fri familj men i Syrien fanns en rädsla för makten och människor vågade inte prata fritt, inte ens hemma.
”Väggarna har öron” var den varning hon växte upp med.
Maken Mazen delade inte helt hennes känsla, men lät sig ändå övertygas och 2002 sökte de uppehållstillstånd i Sverige.
– Vi fick beslut om utvisning, väntade i fyra år och sökte sedan på nytt.
Efter drygt tio år, 2014, kom äntligen det efterlängtade beskedet: ”Ni får stanna”.
Utan rätt till SFI-undervisning var det svårt att lära sig svenska på rätt sätt, säger hon.
– Men man måste träna, jag lärde mig på egen hand.
Senare väntade både SFI och yrkesutbildning.
– Jag läste till undersköterska, det var svårt men jag klarade det med hjälp av vänner och bekanta.
Ibtesam jobbade inom hemtjänst och på äldreboenden och skaffade sig sedan också en barnsköterskeutbildning.
Hon och Mazen längtade efter egna barn men det dröjde väldigt länge innan det blev verklighet.
– Efter några års försök kom barnen, det var som en dröm. Tre barn, och av båda könen!
Trillingarna Simo, Simel och Steve skuttar iväg till Äventyret och korvkön på söndagarna och har charmat alla.
– När de hör att det är söndag vill de till kyrkan. Då blir det så.
Men det nya familjelivet kräver struktur:
– Det är ett helt annat liv! Jag är inte fri längre utan följer barnens vilja. Inga spontangrejer, en del tjat, mycket planering…men det är samtidigt fantastiskt.
Mazen arbetar som taxichaufför medan Ibtesam är nöjd med att jobba hemma ännu ett tag.
– Jag vill att barnen kommer upp i ålder lite och vill njuta av tiden med dem.
Hon vill gärna jobba som barnskötare men helst vara ledig med barnen under högtider och sommarlov.
– Men jag tycker inte om att bara sitta hemma, laga mat och städa. Vill också träffa folk och dela både sorg och glädje med varandra.
Ann Lystedt
”Ett träblåsinstrument med enkelt rörblad. Mångsidigt och användbart inom olika musikstilar”.
Sigge Olssons klarinett har verkligen levt upp till den produktbeskrivningen och fört honom in i många olika sammanhang och upplevelser – hemma och utomlands.
I Ansgarskyrkan hörs han i Musikkåren och även som solist ibland.
Klarinetten är ett fint instrument, det kan uttrycka så många olika sorters musik, säger Sigge.
Men hans första instrument var ett annat, ett dragspel han fick som femåring. Det var 88 år sedan. Familjen såg talangen tidigt.
- Senare gav mormor och morfar mig en orgel.
När Sigge var 15 år sökte han – och fick – en elevplats vid regementet A9 i Kristinehamn.
- Där kom jag in i en mångsidig instrumental utbildning, med klarinetten som huvudinstrument.
Även saxofon och slagverk ingick och Sigge fick direkt ansvar för bastrumman under marschmusiken.
- Sedan provspelade jag som 21-åring i flygets musikkår på F1 i Västerås och fick tjänst där.
Han utbildade sig vid Musikhögskolan och sedan väntade en tjänst som timlärare och studierektor vid Musikskolan (senare Kulturskolan) i Västerås.
Flera av hans elever har gjort sig kända namn, bland dem klarinettisten Lotta Van den Poel i Västerås Sinfonietta. Även Ansgarsmusikens Mats Ekdahl och Micke Nyvelius samt klarinettisten Caroline Fromell tog sina tidiga lektioner inför Sigge Olsson.
Under tiden vid Kulturskolan fick han rådet att skapa goda kontakter med elevernas föräldrar. Det tog han fasta på och en av dem blev senare hans hustru, Barbro.
Hon håller bra koll på hans schema och lägger in pauser ibland.
Sigge gillar svängig, gärna jazzig musik. Han har spelat upp till dans och även ingått i militärmusikkårer, med kungen bland åhörarna.
- Det har blivit åtskilliga högvakter vid slottet!
Och han är stolt initiativtagare till Västerås Stadsmusikkår.
Efter många års spelningar i kyrkliga sammanhang, i Kristiansborgskyrkan och senare Ansgars, tog han steget att bli medlem i församlingen.
- Jag trivs så bra här och det kändes väldigt naturligt.
Ann Lystedt
Som beräkningsingenjör och konstruktionschef har han kalkylerat en hel del genom åren. Sture Eriksson, 85, tror nog att andra skulle kalla honom både analytisk och välstrukturerad. Men när han efter flera decennier och några år som änkeman sökte upp sin tonårskärlek var det kanske ändå en vild och spontan chansning. Som gick hem.
- Jag kände mig egentligen inte så ensam, jag har en stor familj. Men jag hade vägarna förbi Karlskrona där hon bor och tänkte att jag kunde höra av mig. Jag ringde henne dagen innan. Vi hade inte setts på femtio år.
Han välkomnades varmt hos Anna-Carin, pensionerad sjuksköterska, som liksom Sture var aktiv i SMU i Vänersborg – och sedan dess delar han sin tid mellan Västerås och Karlskrona.
Men det ingenjörsmässiga, då?
Sture Erikssons bana inleddes inom Asea, som trainee/elevingenjör och senare inom olika enheter i Västerås.
- Jag jobbade som beräkningsingenjör, med vattenkraftgeneratorer och andra maskiner. Ledde arbetet med konstruktionen av stora generatorer, bland annat till kärnkraftverk.
Så hurdan var han som chef på ABB?
Tystnad.
- Vet inte om jag var någon jättebra chef, men jag var i alla fall inte den ledartyp som går runt och pekar, mera en lagledare som försökte delegera. Rätt envis och uthållig.
Under senare delen av 80-talet sadlade han om, blev adjungerad professor vid KTH och ägnade sig parallellt åt forskning och utveckling av drivsystem för elfordon, bland annat under några år för ABB i Tyskland.
Sture Eriksson fördjupade sig även akademiskt och doktorerade inom teknikhistoria och utvecklingen av elektriska maskiner.
Det var för drygt 20 år sedan, efter en tuff period då hans hustru Birgitta hade drabbats av den cancer som senare tog hennes liv.
- Jag behövde ta tag i något substantiellt.
Både han och Birgitta var tidigt aktiva i Ansgarskyrkan.
- Vi hade ett stort umgänge där, var med som ungdomsledare och sjöng i Ansgarskören. Birgitta var betydligt mer social än jag och hade koll på alla vänner…
Han säger att han hade unnat henne att få vara med och uppleva den växande familjen Eriksson som nu rymmer ett 20-tal personer med barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
Ann Lystedt
Helena Lundin
Efter att i många år ha haft sin givna plats på pianopallen klev hon nyligen fram och ledde sin första gudstjänst. En dröm sedan en tid, visade det sig.
Helena Lundin har länge berikat Ansgarsförsamlingens musikliv, men vad lockade henne nu från pallen?
- Jag har ju under 25 år i möten med pastorer och gudstjänstledare försökt hitta den röda tråden i en gudstjänst, att göra den till en helhet genom att pussla ihop sånger, texter, psalmer och dikter.
Hon var mer än van vid ”tänket” kring gudstjänsten.
- Så det kändes odramatiskt att ställa mig vid mikrofonen och leda. Jag är inte rädd för att tala och synas.
När vi hörs befinner sig Helena i Skellefteå, den hembygd där hon har kvar sin pappa och stora delar av familjen, med rötter i Lövånger och Byske en bit utanför staden.
Pianot blev hennes instrument redan i fjärde klass, och sången en tidig kamrat.
- Jag sjöng i barnkör och ungdomskör, tog sånglektioner som barn – och har sjungit överallt där jag varit! Musiken har alltid varit mitt språk – och om jag inte skulle ha tillgång till pianot…vore jag språklös.
Helena flyttade till Umeå som 18-åring, träffade senare Magnus, utbildade sig till socionom och fick så småningom jobb i Hallstahammar.
Det blev socialtjänst istället för den ursprungliga tanken med utbildningen: diakoni.
Musiken fortsatte att vara hennes berikande kraft. Men vid en viss punkt blev det omöjligt att sjunga ”Jag lever innesluten i Jesu starka hand”.
- Nej, det blev mer av dödsskuggans dal, berättar Helena som vid 27 års ålder och nybliven mamma hade drabbats av den så kallade ”skelleftesjukan”. En ärftlig diagnos, där levern är i fara.
Domningar och smärta i fötterna är ett par av symtomen, och som bot fanns bara ett alternativ, levertransplantation. Det krävdes två sådana operationer, den andra år 2000.
Helena betraktas nu som en lyckad och frisk patient, hon har ”fina” värden men får dagligen leva med stor trötthet.
Helst vill hon inte prata om det, men kanske det är viktigt för omgivningens förståelse ändå:
- Jag har några hyfsat pigga timmar per dag. Orkar inte fixa kyrkkaffe men klarar av att både handla och baka och leverera långpannekakor när dagsformen tillåter det.
Ann Lystedt
Från sin mysigt inredda balkong på åttonde våningen har colombianska Liliana Quintero Rojas panoramautsikt över sin nya stad. Endast några minuter från Ansgarskyrkan, dit hon ofta går på både gudstjänster och språkcafé.
Hennes väg hit var lite speciell:
– Jag skilde mig för drygt 27 år sedan och bestämde mig för att inte inleda ett förhållande med någon igen…
Liliana levde ett självständigt liv, gick regelbundet i kyrkan och arbetade som advokat på en advokatbyrå i staden Ocaña. Hon var nöjd med tillvaron, men kände till slut att hon nog ändå ville träffa en man att dela sitt liv med igen.
Genom en sida för par fick hon kontakt med chilenaren Juan Lazo, som hade bott i Sverige i närmare 30 år.
Liliana var i sin hemstad Ocaña när telefon ringde en dag:
– Det var Juan, och han sa att han var i Bogotá!
Det blev förstås ett nervöst möte.
– Juan kom, han friade till mig, det fick göras med en begäran om min hand, eftersom min far är pensionerad pastor. Han ordnade sedan en ansökan om uppehållstillstånd åt mig.
För snart ett år sedan gifte de sig, i Ansgarskyrkan, med Bengt Sandqvist som vigselförrättare.
– För mig var det naturligt att gifta sig i kyrkan, säger Liliana, som genom åren har tillhört ”Evangelikala Alliansen”, jämförbar med baptismen.
Hon går ibland också till den spansktalande gruppen i Pingstkyrkan, men säger att hon trivs bra med den lugna atmosfären i Ansgarskyrkan.
– Ja, jag trivs verkligen här och jag gillar kyrkans volontärer, de har tålamod och känns som en familj!
– Tron betyder allt för mig. Den är superviktig och ger mig kraft. Jag är full av självförtroende inför Gud, han är alltid trogen, mitt allt.
Om hon ska lyckas få ett jobb behöver Liliana förstås mer än böner och hon studerar svenska flitigt på SFI och Folkuniversitetet. Engelskan har hon med sig sedan de första skolåren.
Att återvända till Colombia en dag verkar inte finnas på kartan:
– Jag är mycket skeptisk till den politiska situationen. Avtalet mellan regeringen och FARC- gerillan har inte uppfyllts och det finns frågor kring om de partier som stöder regeringen finansieras genom knarkhandeln.
Ann Lystedt
Han kallar sig rastlös, men det intryck 78-årige Tore Östlin ger är snarare lugnt och eftertänksamt. Han liksom bara finns där. På språkkaféet, RPG eller de konserter som hålls i kyrkan.
Säger att kyrkan har ett bra rykte genom allt som ordnas där.
– Jag är inte så musikkunnig men gillar gospel, berättar han när jag lånar honom från tisdagens språkträning en stund.
– Och så är jag intresserad av andra länder och kulturer. En granne i huset där jag bor, en kvinna från Eritrea, har jag fått bra kontakt med. Jag skjutsade henne till sjukhuset i ett akutläge och hon följde med till språkkaféet några gånger också.
Tidigare i livet, i början av 90-talet, kom världen till honom på ett helt genomgripande plan:
– Jag mötte på olika vägar en syrisk kvinna. Vi var gifta i närmare fyra år och fick en son, Emil. Han bor i Helsingfors nu.
Då hade Tore varit frånskild en tid, han har två vuxna döttrar från sitt första äktenskap.
Intresset för andra länders kultur har funnits där hela tiden.
– Jag har själv inte rest så mycket, men känt vibbar från den större världen, den kommer till mig.
Tore Östlin är bördig från Hälsingland, utbildad radio- och tevereparatör och som ung hamnade han på Asea i Västerås. Senare, som elingenjör fick blev det jobb på Ericsson och FRA, Försvarets radioanstalt samt senare i Arboga vid flygmaterielföretaget CVA/FFV.
När försvaret bantade ner sin verksamhet landade Tore, med Trygghetsrådets hjälp, i skolvärlden. Som vikarierande vaktmästare och ”klassmorfar”.
– Jag satt bredvid eleverna, det sas att jag hade en lugnande inverkan…
Då Ukrainaflyktingarna kom till Västerås fick han kontakt med en ung kvinna och hennes mamma, som hamnat på ett boende med oväsen och stök.
– Jag fick hjälp av diakon Gunilla att prata med en handläggare som ordnade med en bättre bostad för dem, ett eget boende.
– Jag glömmer bort mina egna bekymmer, som till exempel en cancer jag haft, genom engagemang för andra.
En globalt sinnad men ganska timid gentleman, helt enkelt.
Ann Lystedt
Att möta 94-åriga Maine Andersson för ett samtal liknar mer ett hundrameterslopp än en stilla stund på äldreboendet.
Ett olyckligt fall i höstas lämnade henne med en skallskada och hennes rörelseräckvidd är begränsad till rullstolens men där slutar också inskränkningen av det dagliga livet. Hon planerar för besök och utfärder och håller sig à jour med nutidens flöde.
Maine klämmer in vårt samtal i ett ganska digert schema, hon har ju både besökande barnbarn och en utfärd med två av sönernas familjer till favoritplatsen Herräng framför sig.
Den växande barnbarnsskaran livar upp:
– Det är enastående trevligt! Jag är så tacksam och glad över dem.
Personalen slinker snabbt in med varsin kopp te till oss när de ser att hon fått besök.
Maine trivs gott med boendet på Lövsångarens äldreboende, men en del allmänna aktiviteter verkar lite för segdragna för hennes smak. Frågetävlingarna är inte mycket till utmaning.
– Jag kan ju lite av varje om mycket. Och högläsningen…jag går inte på den, jag läser ju själv minst en bok i veckan, och även tidskrifter.
Genom servicen ”Boken kommer” får hon hem flera titlar var femte vecka.
Några favoriter genom åren är Sara Lidman, Sven Delblanc, Pär Rådström och PO Enquist.
Maines make Aron var ledamot för Folkpartiet i Fagersta, både i fullmäktige, kommunstyrelsen och äldrenämnden och även aktiv i S:t Lukasstiftelsen.
– Han var en otrolig idealist. Men jag hade ju aldrig tänkt gifta mig, skrattar hon.
De fick många fina år. Men 1995 förlorade hon Aron. Trösten blev den växande familjen.
Maines egen yrkeskarriär kretsade kring omsorg – barnomsorg, äldreomsorg, socialförvaltning. Hon var chef inom de områdena i Fagersta och avrundade karriären med ett utredaruppdrag 1991, före flytten till Västerås.
– Det är kul att se hur samhället förändrats! Jag har hängt med bra och har minne för detaljer…
Hennes rygg har dock varit en besvärlig följeslagare genom åren och Maine har numera rullstol och gåstol.
– Men det går av bara farten, jag är van vid besvär – och ingen kräver ju något av mig!
Ann Lystedt